Den rådande trenden i samhället är att man ska vara aktiv. I alla dess former har träning uppmärksammats allt mer men trots detta råder en utspridd rädsla för att prova på nya träningsformer.

Flera gånger i veckan hör jag personer i min omgivning tveka inför att exempelvis prova nya övningar på gymmet i rädsla för att bli utdömda av omgivningen. Rädslan att vara för svag och inte göra rätt är här vanlig. Man vill prova men hejdar sedan sig själv då man inte vill riskera omgivningens dömande blickar.

Ett annat exempel som jag även ofta hör är det att man inte kan börja i en sport senare än en viss ålder. Detta då alla andra i ”laget” redan är så bra att man ständigt kommer vara ett steg bakom. Det är sant att personer som har utövat en sport länge kommer vara betydligt bättre än någon som är nybörjare, men det är ju precis av den anledningen man inte ska jämföra sig med andra? Vi alla är på olika ställen i livet med olika förutsättningar, därav är det onödigt att jämföra sig varandra emellan som att vi vore likadana. 

Det är lätt hänt att man målar upp sina egna bilder av det man tror omgivningen tänker. De egna påhittade tankarna som andra "kanske" tänker; ”Du hör inte hemma här” eller ”Vad dålig hon/han är”, gör att vi begränsar oss själva istället för att utvecklas i en positiv riktning.

Jag hör ofta personer uttala sig om orsaken bakom varför personer har sjukdomar som ortorexi, anorexia och bulimi med flera. Lika ofta som jag hör någon uttala sig om det så får jag höra att anledningen är att ”man vill vara smal”. Varje person som uttrycker sig om detta och inte varit med om det själv vet inte vad den bakomliggande orsaken faktiskt är. Något att klargöra – Ätstörningar är inget val, inget ”lätt” sätt att bli smal och lika ”snygg” som alla kändisar. Det är en sjukdom, där den drabbade personens styrs av sjukdomen. Det är även något som är olika för varje individ så jag kan enbart utgå från min historia och det jag upplevt.

Jag var tolv år när jag blev diagnostiserad med anorexia nervosa och bulimi nervosa. Det började med det som jag dagligen hör från personer i min omgivning. Man har bestämt sig för att ”börja träna lite mer” och ”äta lite nyttigare” för att komma i form. Jag började träna lite mer och äta lite nyttigare. Jag blev uppmuntrad av omgivningen eftersom det trots allt ”aldrig är fel att bli lite mer hälsosam”. Till en början var detta inte en sjukdom och jag kan inte utskilja eller minnas när övergången skedde då det inte finns någon tydlig gräns. Denna sjukdom är något som man utvecklar, inte något man ”får” över en natt.

Sjukdomen gör en nästan manisk. Allt man tänker på, varje vaken sekund, är hur man ska undvika mat och vilka metoder man ska tillämpa för att gå ner i vikt. Jag minns morgonen jag speglade mig och upptäckte att jag ”äntligen” kunde se mina revben. Lyckan som uppstod var stor och varade i cirka två minuter innan jag direkt fick tankar som sade att jag inte alls var fin, att jag inte dög, att jag fortfarande var tvungen att gå ner mer i vikt.  Man blir aldrig nöjd. Jag ljög varje dag för min familj och min omgivning. Allting för att hålla uppe en fasad som sade att jag mådde bra medan jag på insidan egentligen höll på att bryta ihop. Jag var otroligt ensam i en kamp mot alla i min omgivning men framförallt i en kamp mot mig själv.

Från det att jag blev diagnostiserad med anorexia höll min omgivning koll på mig för att se till så att jag åt. Detta gjorde att jag utvecklade bulimi. Jag åt när människor var omkring mig och spydde sedan upp maten så fort jag blev ensam. Detta var ett sätt att göra omgivningen nöjd samtidigt som jag ”blev nöjd” genom att fortsätta svälta mig själv. Jag behöll kontrollen.

Jag lyckades tillslut. Jag blev smal, verkligen smal. Det var dock inte alls som jag förväntat mig. Jag frös och var ständigt trött. Jag tappade stora mängder hår enbart genom att borsta det. Jag mådde sämre än någonsin eftersom det inte nu bara var psykiskt inom mig utan även fysiskt där hela min kropp blev misshandlad.  

Jag lyckades inte klå sjukdomen och tillfriskna på egen hand. Det är tack vare min familj som jag lever idag och det hade jag inte gjort om jag hade fått bestämma över mitt öde då. De uppmärksammade sjukdomen och kämpade för mitt liv under den tid som jag vägrade göra det. Jag började inte äta igen för att jag ville det utan för att jag inte klarade av att såra dem längre genom att inte äta. Detta visar på hur viktigt det är att omgivningen uppmärksammar istället för att blunda när tecken på ätstörningar blir synliga, då det kan rädda liv.

Det som orsakade min sjukdom var i grunden inte en önskan att bli smal som många kan tro. Det var ett sätt att få utlopp för djupt liggande ”problem” jag inte ens insåg att jag hade förrän vid mitt tillfrisknande. En psykiatriker jag träffade på BUP (Barn och Ungdomspsykiatrin) sade bestämt, första gången jag träffade hen, att min sjukdom berodde på mina föräldrars skilsmässa några år tidigare.  Detta var helt fel på så många sätt men ändå kanske inte. Att de skilde sig var inte en av orsakerna men känslan av att inte ha någon kontroll i samband med skilsmässan och andra saker som skedde runt omkring blev för mycket. Via sjukdomen kunde jag återta kontrollen utan att reda ut vad det egentliga problemet var. Jag kan än idag inte säga helt säkert vad eller vilken händelse det var som ledde till min sjukdom. Tydligt är dock att någonting inte stod helt rätt till inom mig. Ätstörningar är ett tecken på att något är fel och ett indirekt rop på hjälp.

Något jag märkte under tiden för min sjukdom och något jag reflekterat över efteråt var att många uppmärksammade min stora viktnedgång, alltså min sjukdom, men framförallt hur många som inte uppmärksammade eller sa något.  Alla de som valde att blunda. Ätstörningar är något som utvecklas i tystnaden. Som drabbad person vill man inget hellre än att bli lämnad ensam så att man kan utföra sitt ”uppdrag”.  Om då omgivningen som tydligt ser att något är fel väljer att delta i tystnaden är risken stor att det kommer gå utför för personen.

 Jag har alltid varit väldigt öppen med min historia. Det som blir tydligt när jag delar med mig till andra kring det jag varit med om är hur lite många egentligen vet om sjukdomen och hur ovanligt det verkar vara att få se ett ”levande exempel”. Jag får ofta reaktionen förvåning eller en där personen inte riktigt vet hur hen ska bete sig.

Ätstörningar när de väl talas om är en väldigt distanserad fråga då många ofta tänker ´”det kommer ju inte hända mig eller någon i min närhet” men sanningen är att det finns överallt runt omkring oss. Där både du, jag och resten av vår omgivning kan drabbas. Forskning visar på att ätstörningarna drabbar allt fler och allt yngre åldrar. Statistiken visar på att var femte tjej i Sverige har en ätstörning och att 5-10% av de med ätstörningar är pojkar eller män. Det är alltså ett utbrett problem men även ett nedtystat ett. Många lever i tystnad med denna sjukdom och det är därför jätteviktigt att tala om problemet samt utbilda ungdomen så att denna växande trend bromsas.

Det är samhället vi lever i som skapar de orimliga normerna som leder till den psykiska och fysiska ohälsan hos många unga. Pressen att se ut som alla i tidningarna. Att vara smal men inte för smal. Att passa in, att äta rätt och att göra rätt. Ätstörningar glamoriseras idag av media med pinnsmala modeller på catwalken där den sjukliga smalheten inspirerar unga som gamla världen över att svälta sig själva. Fortfarande 6 år efter det att jag tillfrisknat kan jag komma på mig själv att tänka i de banor som ledde till min sjukdom.  Jag kommer aldrig bli helt frisk då dessa tankar alltid finns i bakhuvudet. På grund av mina erfarenheter vet jag dock att jag aldrig kommer låta det gå så långt igen. Jag kan garantera att de känslor jag har upplevt och dagligen möter finns hos var och en av er. Det sociala samhällsklimat vi lever i skapar förutsättningarna för dessa sjukdomar och det är där vi måste börja arbetet mot förändring för att se skillnad. 

Ska fixa en header och design sen är jag på g! Nytt objektiv har jag införskaffat nu så alldeles snart är jag back on track ;-)